LOGOS MEDIA

IV.

Keltiska vindar över världen

Kung Laoghaire, härskare över ett litet rike i norra Irland, samlade våren 432 sitt hov vid Tara för att fira sin hedniska religions årliga ritualer. Mitt under mötet anlände den kristne missionären Patrick, förvirrade kungens magiker med ett eldmirakel och omvände Laoghaire – på påskdagen. Patrick fortsatte med att stärka den späda kyrkan på smaragdön och grundade en religiös tradition som skulle bestå i århundraden. När kontinentens Europa gled in i det mörka tidevarvet efter romarväldets sammanbrott, var det Irlands munkar som höll trons låga brinnande och i egenskap av missionärer återförde denna tro till de länder där den hade gått förlorad.[1]

Den keltiska kyrkan fungerade som en självständig kyrka i ungefär 200 år, innan den inlemmades i den romersk-katolska kyrkan i samband med kyrkomötena i Whitby och Hertford år 664 respektive år 672. Men även efter att den blev en del av den romerska kyrkan var keltisk kristendom en förnyelserörelse inom kyrkan i ytterligare 500 år. Inflytandet från den väckelserörelse som Patrick en gång startade brann som starkast under två århundraden.

Men inflytandet från den keltiska kyrkan påverkade alltså den världsvida kyrkan i åtminstone sju århundraden, från 400-talet till 1100-talet. Denna påverkan hade främst sin orsak i alla de kloster som hade byggts, kloster som blev kristna kulturcentra och missionsstationer. De två mest kända klostren fanns på ön Iona, vid Skottlands västkust, och på ön Lindisfarne utanför Nordenglands östkust, ett kloster som för övrigt vikingarna förstörde. Förutom alla de kloster som keltiska munkar byggde på de Brittiska öarna, byggde man även ungefär 200 kloster och kulturcentra på det Europeiska fastlandet, ända bort i nuvarande Spanien, Polen, Rumänien och Ukraina och till och med i Norge. Bland de platser där man byggt keltiska kloster kan nämnas: Auxerre, Laon, Luxeil, Liege, Trier, Wurzburg, Regensburg, Salzburg, St Gallen, Wine, Bobbio och Lucca.

Dessa kloster har fått betyda mycket för kyrkans förnyelse genom historien. Mycket tyder på att det var i det keltiska klostret i Bobbio, beläget nära den Italienska staden Assisi, som Franciscus inspirerades att möta Gud genom hans skapelse. Franciscus, som kom att betyda så otroligt mycket för kyrkan, var känd som en man som levde så nära Guds skapelse att han kunde samtala med fåglarna. Det kloster där Martin Luther upptäckte rättfärdigheten genom tron, var antagligen initierat av keltiska kristna[2]. Ser vi tillbaks i historien, kan vi konstatera att det åtminstone funnits sex olika strömningar under de senaste 1500 åren som på olika sätt försökt att återuppliva arvet efter de keltiska kristna.

Irland var det första land i norra Europa, utanför Romarriket, som blev kristnat av romersk-katolska kristna. Det finns oerhört mycket intressant att säga om detta. När länder som Norge, Finland och vissa tyska furstendömen kristnades, kom makten och kyrkan tillsammans. När kungen väl blivit kristen följde ofta folket i övrigt med, ibland med inslag av tvång och blodspillan. Men när Patrick och hans missionärer gav evangeliet till kelterna, kom man underifrån. Man presenterade evangeliet på ett sådant sätt att människor kom till tro, utan att det blir tvång eller våld. Detta resulterade dock inte i en ytlig kristendom. Våld och martyrium fick kelterna först möta i kontakten med de nordiska vikingarna som de mötte på sina missionsresor och som senare också kom till kelternas land på sina plundringsfärder.

Hur såg då denna keltiska kristendom ut som var så livskraftig, som genomsyrade samhällen på ett sådant sätt att människor i skaror omvände sig?  I olika tider har kyrkan lätt fokuserat sin kristendom på en av personerna i gudomen, men i längden leder det alltid kyrkan i fel riktning, eftersom det genererar en kristendom med en haltande gudsbild. En av de saker som är fascinerande med keltisk kristendom är att den hade en sund balans mellan alla tre personerna i gudomen. Kelterna lyckades kombinera en naturlig kärlek till Fadern och hans skapelse, med en kärlek och förtrolighet till föredömet och frälsaren Jesus Kristus, utan att förlora närheten till och beroendet av den Helige Ande, som inte bara tog sig uttryck i ett liv med övernaturliga förtecken, utan också ett kristet liv med en stark fokusering på social rättvisa.

New Age-rörelsen av idag är väldigt intresserad av den förkristna keltiska religionen. Man utforskar dessa andliga strömmar och försöker återuppliva dess riter, böner och heliga traditioner. Men en gång i tiden raderade den kristna kyrkan i princip ut den förkristna keltiska andligheten. Bara detta är en mycket stor utmaning för oss att lära oss mer av kristen keltisk fromhet. Vad är det för kristendom som kan ersätta vår tids New Age-inspirerade kultur? Jo, en kristendom som påminner om den keltiska. Om det handlar återstoden av denna bok. Personligen tror jag att det är en sådan kristendom som måste till för den andliga situationen skall förändras i Sverige.

Den typiskt keltiska fromheten sträcker sig över en tidsrymd av 700 år, och den omfattar en stor mängd kristna människor som agerar inom ett stort område i skilda religiösa och kulturella sammanhang. När den här boken refererar till den keltiska kyrkan, eller keltiska kristna så är det helt klart en generalisering. När vi talar om att de keltiska kristna var si eller så, så går det alltid att finna andra exempel som visar att det också fanns andra företeelser, andra personer som var på motsatt sätt. Det är givetvis också väldigt lätt att skapa en drömbild av keltiska kristna. Den diktningstradition som fanns i den keltiska världen, där legender och sagor blandades med historia, förstärker också våra överpositiva tolkningar av keltiska kristna.

Kyrkohistorien är som bekant inte alltid en uppbygglig läsning, men det finns undantag. När man då finner en rörelse som på många sätt är ett positivt undantag, finns alltid risken att man blundar för vissa sidor i andligheten, just därför att man känner ett behov av att visa att nytestamentlig kristendom har gått att gestalta i historien.  Det finns författare som i sin iver att stävja en överglorifierad och romantiserad bild av den keltiska kyrkan, betonar att den keltiska kristendom inte alls var så unik som man vill påskina.  Dessa författare visar också på att vissa andliga bruk och seder inte alls var unika just för kelterna, utan fanns också i andra delar av kyrkan på denna tid[3].

Även om det är svårt att exakt avgränsa vad som var keltiskt, brittiskt och katolskt i övrigt, eller vad som var österortodoxt vid denna tid, så går det ändå inte att komma ifrån att; det fanns en gemensam keltisk anda, en drivkraft, en rörelse, en speciell betoning av olika sidor i teologin och dess praktiska tillämpning. Det är denna anda/ande jag har velat lyfta fram i denna bok. Det arv som de keltiska kristna lämnat efter sig, är ett arv tillgängligt för oss i vår tid.

Den keltiska kristendomen gestaltades av en mängd enskilda personer, kloster och grupperingar. Det fanns därför en stor variation och en mångfald av uttryck för denna andlighet. Dels fanns det en stor geografisk variation i de praktiska uttrycken för tron. Andligheten utvecklades också genom århundradena. När jag i fortsättningen talar om keltisk kristendom eller om den keltiska kyrkan är det snarast den slags andlighet, eller den förnyelsekraft och den anda som fanns inom kyrkan, som jag avser. Denna anda eller drivkraft är kanske tydligast gestaltad i vissa ledande personligheter, och i de kloster och rörelser de formade.

Som kristen kyrka är det naturligt att vi hämtar inspiration från olika kristna kyrkor och rörelser. Så har det alltid varit och så bör det fortsätta. Men det som gör den keltiska andligheten så intressant för oss idag är inte bara att den kan ge oss inspiration på ett eller flera områden. Nej, det är just holismen, helheten i den som gör att den känns som en frisk vind i vår tid. Den keltiska andan känns så sund och så relevant i vårt postmoderna samhälle eftersom det inte bara är en fragmentarisk kristendom som beskrivs. Förnyelsevinden från den keltiska kyrkan berör inte bara små sektorer av kristen tro, utan beskriver på många sätt ett nytt sätt att se på kyrkan, kristendomen och dess pratiska uttrycksformer. I den tredje delen av denna bok har jag velat lyfta fram åtminstone tretton olika områden där kyrkan av idag kan inspireras av den keltiska kyrkan.

Det vi behöver idag är inte en ”skägg-och-sandal-nostalgi” eftersom det inte utrustar oss effektivt för framtiden. Vi är barn av vår teknokultur och därför måste vi på något sätt också försöka transformera den keltiska fromheten till vårt kultursammanhang. Men på åtminstone tretton olika områden kan de keltiska kristna vara en vägvisare för oss som kristna att gestalta Kristus i ett nytt kulturklimat.