SMAKA EVIGHETEN
Så skön och så ljuv du är min Gud!
Fåglarnas kvitter fyller mig med vällust och glädje.
Mitt hjärta förenar sig med dem i lovsången till dig.
Sakta duggar regnet ner och ger liv till markerna,
liv till min kärlekstörstande själ.
Små ludna knoppar väntar i frid på att få slå ut inför din livgivande sol.
De väntar in din tid, och njuter av att vara i din bästa vilja för dem.
En formation av stenar bildar ryggstöd, armstöd och sits.
Bevuxen med gräs och mossa undrar jag
om du satt fram en fåtölj åt mig här, mitt i dina rum...
Ja, du Skapare och mästerlige dekoratör.
En mjuk matta har du klätt marken med.
Ja, vad är människors verk mot dina?
Rynkig bark liknar åsar och spiraler.
Vad ålder är vackert!
En koltrast håller sig nära mig, han iakttar mig. Jag iakttar honom.
Så vacker glänsande svart fjäderskrud, så söt den lilla ljusorange näbben...
Han är nyfiken, han är kvick.
Jag tänker att han kanske känner din ande i mig.
Sen tänker jag att det är dåraktiga tankar.
Han känner dig redan, och kanske bättre än vad jag själv gör,
för han lever alltid här, i dina rum, och litar ständigt på din godhet,
medan jag har låst in mig i människors rum.
Regnet, regnet... Dess nedslag i vattnet bildar en prickig dans.
Tänk om jag kunde prisa dig så, med varenda fiber av min kropp,
varenda nerv...
Här är tystnad, här är ljud, här är vila för min själ,
och beröring i min ande, styrka för min kropp...
Hur länge har nu tiden flytt mig i mina betraktelser?
Jag har smakat evigheten här hos dig!
Camilla Larsson
